Mitt liv sett från min sida glaset.

Ibland tar livet vändor som man inte förstår varför eller hur.
Hela livet förändras och man vill bara tillbaka till hur det avr innan.
Till den gamla goda tiden.
Då man var ledsen över småsaker.
Saker som verkar små när man får perspektiv på saker.

Ibland blir man så säker på att det absolut inte kan finnas någon gud.
För hur skulle det kunna finnas någon gud om det finns folk som tvingas lida så?

Ibland tänekr man.
Och så tänker man på att man tänker så mycket.
Och så känner man att man gör fel.
Ibland känner man att allt man gör är fel.
Att det inte finns något rätt att göra.
Att man tänker fel.
Att man ska vara positiv.
Eller att man inte ska vara så positiv.
Ibland förstår man sig inte på vad man själv tänker.
Och ibland förstår sig folk helt enkelt inte på vad man menar.

Men det värsta är nog när man känner sig ensam.
När man känner att ingen förstår, att ingen vågar fråga elelr att ingen bryr sig.
Och när man känner sig egoistisk.
När man känner att man inte borde fokusera så mycket på vad man själv är rädd och ledsen för.
Utan att man borde tänka på vad de som går igenom det känner.

Ibland kan man inte se vad som är positivt och vad som är negativt.
Ibland är det samma sak.

Men alltid behöver man någon.
Eller något.
Till så mycket.
Men framförallt till att finnas där helt enkelt.

När mina nära och kära mår dåligt vill jag inget hellre n att finnas där för dem.
Jag vet att jag inte kan hjälpa.
Inte vara lösningen på problemet.
Men jag vill finnas där.
Som en stöttande kropp.
Inte en hand eller arm, jag vill ge allt jag har för att ni ska må bra.
För jag vill inget hellre än att ni ska må bra.

Och jag menar verklgien det när jag säger att jag finns där 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
För er finns jag alltid där.

Ta hand om varandra.

Hej.