Mitt liv sett från min sida glaset.

Idag har jag gått en hel del.
Först till Bladins och sedan direkt begett mig hemåt i en liten omväg.
Då jag gick denna vandring med endast mitt huvud som sällskap (jag vet inte hur jag kan beskriva min lycka över att äga en iPod fylld med musik.) gick jag från att vara på väldigt bra humör, till att bli på otroligt, underbart fantastiskt humör.
Jag blev så glad att jag tom, utan att ens tänka på det, tog några hoppsteg.
Bara av ren simpel lycka.
Jag tom sprang lite (sen började halsen ge vika och knät gjorde ont så jag fick fortsätta gå i min raska takt istället.) men dock, det är ju inte ofta jag springer om jag inte måste.
Det mest fantastiska med hela denna promenaden och lyckan den gav mig var att den var helt spantan och kom från ingenting.
Det tänkte jag också på åp vägen då jag hade en bra stund att reflektera över saker;
Är det egentligen inte det bästa av allt?
Att bli såhär glad över ingenting alls.
Över allt.
Att veta att det kräver inte en speciell händelse som får mig på bra humör.
Det krävs inte en specifik person för att göra mig lycklig (ni fattar vad jag menar).
Det som krävs är det jag redan har.

Gud vad detta kommer att låta krystat när någon annan läser det. Jaja, jag orkar därför inte själv läsa igenom det helelr så ni får ha lite överseende.

Jag ska försöka börja gå till skolan.
Om jag kan läsa mig att vakna då väckarklockan ringer och inte bara snooza den hela tiden dvs.
Men det hade varit skönt.

Nu ska jag sova iaf.
Har passat Lucas ikväll med Lollo.
Han är så underbar.

Pappa kom hem från Polen idag.
Jag vet inte varför men det känns aldrig ritkgit tryggt när han åker till länder som Polen eller liknande.
Men jag antar att de behöver värme där också.

Min hals bråkar med mig och vill inte alls som jag vill.
Hoppas den blir bättre.

I allmänhet hoppas jag dock att veckan fortsätter precis på samma sätt som dess början.

Hej.