Mitt liv sett från min sida glaset.

Jocke sitter på väg hem nu.
Och jag tycker verkligen synd om honom.
Han skulle tagit tåget 17:11 idag så vi var där vid 16:55 för att vara i tid och sånt.
Det var vi.
Minst sagt.
Klockan 18:55 lämnade jag honom vid tåget som äntligen kommit.
Äntligen för att han behövde komma hem, inte för att jag ville att han skulle åka.
Det vill jag aldrig.

Det visade sig dock att tåget inte gått förrän tjugo minuter senare pga matpåfyllning.
Så han var två timmar försenad med sitt tåg då.
Till råga på allt är det en tysk (Ibland stämmer det där med jävla tyskar verkligen in) som stoppar tåget ytterligare en halvtimme.
Snacka om att ha otur.
Iof hade jag en riktigt riktigt mysig stund med honom på stationen under tiden vi väntade på tåget.
Även om jag blev tillsagt att "sluta skratta, de kommer tro att du är sjuk".
Men det kan jag ta.
Jag är nog lite knäpp ibland ändå.
Varför förneka det då?

Så nu hoppas jag verkligen att tågresan har gått bra sedan jag pratade med honom och att han inte svälter ihjäl.
För ja just det, bistron på hans tåg hade inte mat heller.
Ibland har vissa bara rejält med otur.
Så nu ska jag hålla tummarna för honom.

Hej.