Mitt liv sett från min sida glaset.

Det har varit konstiga dagar sedan jag kom hem från Stockholm.
Har inte varit mig själv.
Alls.
Och allt har kännts som att det gått fel.
Just nu vet jag inte hur jag ska försöka reda ut allt heller.
Två veckor framåt känns sjukt långt härifrån.
Jag kan inte ens tänka två dagar framåt.

Måste nog ta tag i sakerna en åt gången.
Vill bara att allt ska vara uppordnat på en gång.
Även om jag vet att så funkar inte saker och ting.
Jag måste inse mer att jag inte är tio längre.
Att jag inte kan tro att mamma kan lösa allt.
Det är väl helt enkelt dags för mig att växa upp riktigt antar jag.
Att stå på egen hand.
Och helt enkelt klara motgångar på ett vuxet sätt.
Hur klarar man motgångar på ett vuxet sätt?
Någon?

Hej.