Mitt liv sett från min sida glaset.

Här sitter man nu, klockan halv fem på natten/morgonen(?).
Vaken.
Men borde sova.
Borde gått och lagt mig för ett tag sedan.
Men så blev det inte.
Varför?
Klura på den du.
Och säg till om du har något bra förslag.
(Då kanske jag tom får kommentarer på mina inlägg igen.)

Fåglarna kvittrar utanför fönstret och solen börjar sakta men säkert titta fram bakom husen.
Inte sådär så att man ser den än, men man ser små hintar av den.
Små, små tecken på att den snart kommer gå upp igen.
Snart kommer den stå mitt uppe på himlen och en ny dag kommer passera.
En nya dag.
En dag som förmodligen mest kommer fyllas med övningskörning, bakande och familjemiddag.
Ja, familjemiddag även om det itne bara är vi som är med på familjefotona som ska hit.
Utan familjemiddag för att det är det som skiljer familjen mot släkten på något sätt.
Familjemiddag eftersom de som kommer hit är de som umgås, inte för att vi är släkt, utan för att vi funkar ihop.
För att vi trivs ihop.
Familjemiddag istället för släktmiddag eftersom det är de som gör att jag tycker om familjemiddagar.
För att jag kan förstå, men inte hålla med, när folk säger att de inte tycker om familje-/släktmiddagar.
För att jag tror, på fullaste allvar, att jag har världens bästa familj.

Nu ska jag sova.
Så jag inte somnar bakom ratten imorgon när jag kör.
Då hade nog inte pappa blivit glad.
Han blev redan nervös idag när jag skulle köra till Pears och ångrade att han hade tagit upp det som förslag när jag vände för att hämta papprena.
Jag skrattade mest och sa att jag förstår honom.
Jag hade också varit rädd om jag skulle åkt med mig själv (gör jag inte alltid det?).
När jag ska köra manuellt iaf.

Nä, sluta svamla Josefin!
Och gå och lägg dig!
(Klockan har blivit tio i fem nu.)

Hej.