Mitt liv sett från min sida glaset.

Tänkte skriva ett helt glatt och mysigt inlägg.
Men insåg att jag verkligen inte orkar göra det.
Så antagligen kommer detta blir ett vanligt tråkigt inlägg.
För just nu är jag mest trött.
På allt.
På världen liksom.
På mitt liv mest tror jag.
På...

Jag har, iom att mindator funkar igen, fått tillbaka alla gamla bilder och all gammal musik.
Allt jag hade förr.
Allt jag hade förr?
Alla dessa återskapar minnen hos mig.
Saker och ting jag haft sparat i en liten extern hårddisk i ett halvår.
Saker som kommer till livet igen nu.
Det känns nästan som att vara tillbaka för ett halvår sedan.
Eller gör det det föresten?
Känns lite som att vara tillbaka för ett år sedan också.
Fast ändå inte alls.
Känns lite, ja, det känns faktiskt.
Någon sorts riktigt känsla tror jag.
Typ saknad skulle jag vilja kalla det.
Typ enorm, extrem saknad.
Tom saknad efter minnen.
För jag har slutat tänka.
Slutat känna.
Slutat minnas.
Känns det som nu iaf.
Inte tänka så som jag annars menar.
Tänka på ett annat sätt liksom.
Ett sätt som inte går att förklara riktigt.

Jag har slutat.
Och jag har blivit en annan människa.
En människa jag börjar bli lite rädd för.
En människa som lite har tappat taget om verkligheten.
En människa som har tappat kollen.
En människa, ett djur, en varelse.
Någonting annat.
Någonting annorlunda.
Någonting.
Ingenting(?).
Ett stycke overklighet.

---