Slut på lovet..
Nu har jag också en blogg. En blogg som inte är anonym.
Jag har ont i ögonen. Jag tror det är ögonen iaf, känns som det. Annars så är det väl nån skum huvudvärk. Jag borde kanske försöka somna tidigt idag? Hade ju inte varit fel att göra det ibland.
Nu är lovet slut. Imorgon är det skola igen. Med nytt PBL. Jag orkar inte med det. Jag orkar inte med allt onödigt tjafs som blir under PBL:en. Men det går ju liksom inte direkt att skippa det efersom det är det skolan går ut på. Ah, det ska väl gå bra ändå.
Fick reda på resultatet på fysikprovet häromdagen. Tror inte jag vågar säga det till de i klassen. De komemr mörda mig. Iaf Anna och My. Men det kändes verkligen som att det gick åt helvete. annars hade jag itne varit på väg att lämna in blankt. Men jag har kanske någon trevlig liten fe som ser till att ändra mina prov. elelr så har väl Ylva skrivit fel resultat till mig. Nånting är det iaf som inte stämmer.
Lovet slutade mycket bättre än jag hoppats på. Elelr ja, idag har det kanske inte varit så vidare bra men igår och förgår har det avrit jättebra. Det har varit helt underbart faktiskt. Så borde alla kvällar vara. Helt klart. Då hade jag varit lycklig tror jag. Det är jag när det väl är såna kvällar iaf. Då mår jag riktigt bra. Synd att det inte blev en sån kväll idag med.
Jag hatar min telefonskräck. Som alla dessutom bara skrattar åt. Men det är sant. Jag klarar inte av att ringa folk om jag inte verkligen måste. Jag måste bli av med det för det är skitdumt och korkat. Jag ska (borde) sluta sms:a och istället ringa. Vad kan hända? Hm, får försöka skärpa mig
Idag har jag avrit och tränat, det varjätteskönt men jag hann inte vara där så länge för sen stängde de.
Sedan åkte jag med mamma och pappa till kyrkan. Tomas, Annika och Lucas kom också dit. Det var någon minnesgudstjänst för alla som gått bort det senaste året. Så de läste upp namnen på alla från församlingen som genom olika orsaker gått bort sedan förra alla helgons dag. Mitt bland alla gamla så läser de upp "Mattias Anders Roslund. 22 år.". Jag tror inte jag fattar det än. Eller så fattar jag det men hjärnan vill ändå inte hänga med när jag hör nåt sånt. Jag satt bara där kall och tittade rakt ut.
Jag hatar sådana tillfällen som verkligen bara är till för att minnas visa personer och tänka på dem just då. som att man inte tänker ppå dem annars. Som att man inte tänker på dem annars så mcyket att manhåller på att spy av alla känslor som försöker komma fram på en gång. Som att den där dagen behövs för att man på nåt sätt ak ha rätt att bryta ihop och vara nere för att man har förlorat någon som aldrig går att ersätta. Någon som man älskar vilkorslöst och som man borde ha i sitt liv så länge man lever. Någon som man saknar så sjukt mycket att man itne förstår meningen med livet.
Jag tror itne det finns någon mening med livet. Jag tror livet är till för att levas hur man vill och som man får göra det bästa av. Något som är upp till var och en att fylla på det sätt de vill. Det är därför jag brukar försöka vara så optismistisk som möjligt. Ibland går det ändå åt helvete men ibland går det fakstikt ritkigt bra.
Jag är glad och på superhärligt humör. Eller inte på så superhärligt humör, men jag är glad och lycklig ändå. Jag älskar att känna det så som jag känner nu.
Jag VAR på superhärligt och bra humör. Ett tag. Varför blir det alltid så? Varför kan jag aldrig vara glad och lycklig ett tag utan att det kommer en massa skit och förstör allt? Det är som att det är uppgjort att jag aldrig ska bli riktigt lyckig eller nöjd. Som att jag har gjortnåt fel som gör att jag förtjänar att få känna på lycka och sedan direkt känan hur det slits från mig.
Eller är det kanske mitt eget fel? Är det kanske jag själv som ser till att jag aldrig bli riktigt nöjd och lycklig genom att hela tiden söka efter något att klaga på eller beklaga mig över? Varför gör jag det? Det gör mig bara olycklig ju. I tillfällen då jag egentligen skulle kunnat vara lycklig. Som nu.
Jag ska sluta lssna på andra. Jag ska sluta lyssna på mig själv också. Elelr ja, jag ska försöka för jag evt att jag nog inte komemr klara det. Men jag borde sluta lyssna på både andra och mig själv. Och istälelt leva i nuet. Varför kan jag det i teorin men inte praktiken?
Jag vill vara tillbaka till då jag var tio. Då var livet härligt. Då levde man fördagen. Då visste jag inte vad riktig saknad var. Det vill jag inte veta nu heller. För stundtals tror ag att jag hålelr på att försvinna pga. saknaden efter Mattias. En bror ska för fan leva med en genom livet. Men nä, nu står hans rum tomt här hemma. Inte tomt på saker men tomt på liv. Spåren fetr honom håller på att spas igen mer och mer genom en massa olika förändringar som görs hemma. Jag evt att man måste gå vidare och inte kan leva som att det är likadant som innan, men måste alla spåren sopas igen samtidigt?
Nu borde jag gå och lägga mig. Jag ska nog faktiskt försöka att göra det snart.
Godnatt.
/Josefin
Jag har ont i ögonen. Jag tror det är ögonen iaf, känns som det. Annars så är det väl nån skum huvudvärk. Jag borde kanske försöka somna tidigt idag? Hade ju inte varit fel att göra det ibland.
Nu är lovet slut. Imorgon är det skola igen. Med nytt PBL. Jag orkar inte med det. Jag orkar inte med allt onödigt tjafs som blir under PBL:en. Men det går ju liksom inte direkt att skippa det efersom det är det skolan går ut på. Ah, det ska väl gå bra ändå.
Fick reda på resultatet på fysikprovet häromdagen. Tror inte jag vågar säga det till de i klassen. De komemr mörda mig. Iaf Anna och My. Men det kändes verkligen som att det gick åt helvete. annars hade jag itne varit på väg att lämna in blankt. Men jag har kanske någon trevlig liten fe som ser till att ändra mina prov. elelr så har väl Ylva skrivit fel resultat till mig. Nånting är det iaf som inte stämmer.
Lovet slutade mycket bättre än jag hoppats på. Elelr ja, idag har det kanske inte varit så vidare bra men igår och förgår har det avrit jättebra. Det har varit helt underbart faktiskt. Så borde alla kvällar vara. Helt klart. Då hade jag varit lycklig tror jag. Det är jag när det väl är såna kvällar iaf. Då mår jag riktigt bra. Synd att det inte blev en sån kväll idag med.
Jag hatar min telefonskräck. Som alla dessutom bara skrattar åt. Men det är sant. Jag klarar inte av att ringa folk om jag inte verkligen måste. Jag måste bli av med det för det är skitdumt och korkat. Jag ska (borde) sluta sms:a och istället ringa. Vad kan hända? Hm, får försöka skärpa mig
Idag har jag avrit och tränat, det varjätteskönt men jag hann inte vara där så länge för sen stängde de.
Sedan åkte jag med mamma och pappa till kyrkan. Tomas, Annika och Lucas kom också dit. Det var någon minnesgudstjänst för alla som gått bort det senaste året. Så de läste upp namnen på alla från församlingen som genom olika orsaker gått bort sedan förra alla helgons dag. Mitt bland alla gamla så läser de upp "Mattias Anders Roslund. 22 år.". Jag tror inte jag fattar det än. Eller så fattar jag det men hjärnan vill ändå inte hänga med när jag hör nåt sånt. Jag satt bara där kall och tittade rakt ut.
Jag hatar sådana tillfällen som verkligen bara är till för att minnas visa personer och tänka på dem just då. som att man inte tänker ppå dem annars. Som att man inte tänker på dem annars så mcyket att manhåller på att spy av alla känslor som försöker komma fram på en gång. Som att den där dagen behövs för att man på nåt sätt ak ha rätt att bryta ihop och vara nere för att man har förlorat någon som aldrig går att ersätta. Någon som man älskar vilkorslöst och som man borde ha i sitt liv så länge man lever. Någon som man saknar så sjukt mycket att man itne förstår meningen med livet.
Jag tror itne det finns någon mening med livet. Jag tror livet är till för att levas hur man vill och som man får göra det bästa av. Något som är upp till var och en att fylla på det sätt de vill. Det är därför jag brukar försöka vara så optismistisk som möjligt. Ibland går det ändå åt helvete men ibland går det fakstikt ritkigt bra.
Jag är glad och på superhärligt humör. Eller inte på så superhärligt humör, men jag är glad och lycklig ändå. Jag älskar att känna det så som jag känner nu.
Jag VAR på superhärligt och bra humör. Ett tag. Varför blir det alltid så? Varför kan jag aldrig vara glad och lycklig ett tag utan att det kommer en massa skit och förstör allt? Det är som att det är uppgjort att jag aldrig ska bli riktigt lyckig eller nöjd. Som att jag har gjortnåt fel som gör att jag förtjänar att få känna på lycka och sedan direkt känan hur det slits från mig.
Eller är det kanske mitt eget fel? Är det kanske jag själv som ser till att jag aldrig bli riktigt nöjd och lycklig genom att hela tiden söka efter något att klaga på eller beklaga mig över? Varför gör jag det? Det gör mig bara olycklig ju. I tillfällen då jag egentligen skulle kunnat vara lycklig. Som nu.
Jag ska sluta lssna på andra. Jag ska sluta lyssna på mig själv också. Elelr ja, jag ska försöka för jag evt att jag nog inte komemr klara det. Men jag borde sluta lyssna på både andra och mig själv. Och istälelt leva i nuet. Varför kan jag det i teorin men inte praktiken?
Jag vill vara tillbaka till då jag var tio. Då var livet härligt. Då levde man fördagen. Då visste jag inte vad riktig saknad var. Det vill jag inte veta nu heller. För stundtals tror ag att jag hålelr på att försvinna pga. saknaden efter Mattias. En bror ska för fan leva med en genom livet. Men nä, nu står hans rum tomt här hemma. Inte tomt på saker men tomt på liv. Spåren fetr honom håller på att spas igen mer och mer genom en massa olika förändringar som görs hemma. Jag evt att man måste gå vidare och inte kan leva som att det är likadant som innan, men måste alla spåren sopas igen samtidigt?
Nu borde jag gå och lägga mig. Jag ska nog faktiskt försöka att göra det snart.
Godnatt.
/Josefin
Kommentarer
Trackback
