Mitt liv sett från min sida glaset.

Så har man bråkat med mamma.
Fan!
Hon tycker att jag inte sköter mig så som jag ska; att rumet inte blir städat, att tvätten ligger kvar, att jag inte kan planera in min träning, att jag bara är ute hela tiden, att jag inte bidrar med något hemma osv.
Och när jag säger till att jag inte fatatr varför jag inte kan få cykla ute bara för att det r mörkt säger hon bara "du kan inte frstå det nu men vänta bara tills du får egna barn".
Jaha, men vad hjälper det mig nu?
Och vad är det som är så jäkla farligt med att cykla när det är mörkt?
Det är ju inte så att våldtäcksmännen kommer fram så fort solen har gått ner.
Bajsröv!

Jag är dessutom på pissedåligt humör sedan jag nog klantade mig igår.
Klantade slutet på en annars supermysig och bra kväll.
En kväll som kändes helt rätt och bra.
Fan att jag alltid ska misslyckas med vad jag gör!

Sedan är jag besviken på några också.
Riktigt besviken.
Och det handlar inte om att jag tar sida eller nåt, det handlar om att jag står för mina åsikter.
Vilket ju gör att jag blir riktigt besviken på vissa som jag inte trodde avr såna.
Dåligt.

Denna dagen har sugit.
Ritkigt mycket.
Jag önskar att jag inte ens hade gått upp ur sängen idag.
Det hade varit så sjukt mycket bättre.

Och jag ser inte alls fram emot imorgn lika mycket.
Ser inte alls fram emot det nu längre.
Det är skitstörigt.
Men jag visste ju att nåt skulle skita sig, som det alltid gör, vilket det nu också har.
Fast ingen kommer hålla med mig.
För ingen fattar vilken sits jag sitter i.

Hur gör man när en person som betyder väldigt mycket för en, ja typ allt för en, inte mår bra?
Hur gör man när mann vet vad den går igenom, och hur jäkligt jobbigt det är, men inte kan göra nåt åt det?
Hur gör man när det känns som att jag lika gärna hade kunnat fly bort från allting här är för tt slippa allt?
Hur gör man när man inte kan skilja på vilket som är lögn elelr sanning, inte ens när det kommer från en själv?

Hur fan gör man?!