Pom pom.
Håller på att ändra layout på bloggen.
Det var inte vidare lätt.
Inte när man inte fattar något av koderna.
Men det ska gå.
på något sätt iaf.
vill egentligen ha in någon bild också men det lär inte bli idag.
Ska ändra färg nu bara.
För jag vill inte ha en rosa blogg som den nya stilmallen var.
Önska mig lycka till.
Det var inte vidare lätt.
Inte när man inte fattar något av koderna.
Men det ska gå.
på något sätt iaf.
vill egentligen ha in någon bild också men det lär inte bli idag.
Ska ändra färg nu bara.
För jag vill inte ha en rosa blogg som den nya stilmallen var.
Önska mig lycka till.
Dansa är ok.
Jag tror att jag måste hitta fler bloggar att läsa.Som jag läser ofta alltså.
För just nu har jag en fem stycken.
Problemet är dock att de flesta inte alls updaterar sina så ofta.
Vilket gör mig lite smått rastlös(?).
Så jag updaterar bloggarna en fyra/fem gånger per dag för att se om de har skrivit något nytt.
Jag vet dock oftase svaret sedan innan.
Så jag måste hitta nya bloggar att läsa också.
Inte sluta läsa de jag har nu, bara lägga till i min blogglista.
Det ska jag försöka göra senare.
Någon annan gång...
Hej.
För just nu har jag en fem stycken.
Problemet är dock att de flesta inte alls updaterar sina så ofta.
Vilket gör mig lite smått rastlös(?).
Så jag updaterar bloggarna en fyra/fem gånger per dag för att se om de har skrivit något nytt.
Jag vet dock oftase svaret sedan innan.
Så jag måste hitta nya bloggar att läsa också.
Inte sluta läsa de jag har nu, bara lägga till i min blogglista.
Det ska jag försöka göra senare.
Någon annan gång...
Hej.
Press
Bloggar är kanske inte så bra som man vill tro.
Som jag vill tro iaf.
Jag insåg nyss att bloggandet ger mig en ny sorts prestationsångest.
Eller egentligen inte bloggandet i sig utan mer statistiken.
Där man kan se hur många som läser ens blogg och sånt.
Sen jag märkte den (okej, fick den visad av Anna men ändå) så har jag kännt ett behov att att hålla intresset uppe hos mina kära läsare.
Vilka jag för den delen inte har en aning egentligen om vem det är.
Jag har haft en liten svacka den senaste tiden bland läsare och blev därför glad då jag såg att kurvan hade börjat stiga uppåt igen.
Varför det egentligen?
Antagligen för att jag då känner att mitt liv (för det är ju trots det jag skriver om) inte är fullt så ointressant.
Att någon iaf lägger ned tid på att läsa mina tankar och funderingar.
Det är väldigt smickrande tycker jag.
Stephanie hade ett speciellt knep för hennes bloggande.
Hon var så vänlig och delgav det till mig.
Dock gav ag upp den idén direkt eftersom jag inså vad det skulle innebära.
Jag bloggar ju trots allt mest för att jag älskar att skriva och har ett enort behov av att skriva av mig.
Men iaf, to get to the point, Stephanie sa att tricket för att bli en välläst och välkommenterad bloggare var att inte blogga så ofta.
Inte för mycket av det goda alltså.
Hon har nog väldigt rätt i det hon sa (hon brukar ha det och hon vet det också).
Men min bloggimage bygger egentligen på att skriva när jag känner för det.
Och att folk sedan mer än gärna får läsa det men det är ju fortfarande inte så att jag är villig att anpassa mina tankar efter hur jag får flest läsare.
För som sagt så har jag ett behov av att skriva av mig när det är något jag tänker på.
Förmodligen för att jag inte direkt är den som pratar om saker på nåt annat sätt än genom text.
Så jag kör väl vidare med min egen verson av bloggandet (den är nog inte sådär egen och speciell som jag vill tro).
Vem vet, kanske jag tom en dag blir intressant nog att ha hundra läsare per dag?
Haha jag har väligt fina tankar om mig själv tycker jag.
Jaja, jag är nöjd som det är iaf.
Hej.
Som jag vill tro iaf.
Jag insåg nyss att bloggandet ger mig en ny sorts prestationsångest.
Eller egentligen inte bloggandet i sig utan mer statistiken.
Där man kan se hur många som läser ens blogg och sånt.
Sen jag märkte den (okej, fick den visad av Anna men ändå) så har jag kännt ett behov att att hålla intresset uppe hos mina kära läsare.
Vilka jag för den delen inte har en aning egentligen om vem det är.
Jag har haft en liten svacka den senaste tiden bland läsare och blev därför glad då jag såg att kurvan hade börjat stiga uppåt igen.
Varför det egentligen?
Antagligen för att jag då känner att mitt liv (för det är ju trots det jag skriver om) inte är fullt så ointressant.
Att någon iaf lägger ned tid på att läsa mina tankar och funderingar.
Det är väldigt smickrande tycker jag.
Stephanie hade ett speciellt knep för hennes bloggande.
Hon var så vänlig och delgav det till mig.
Dock gav ag upp den idén direkt eftersom jag inså vad det skulle innebära.
Jag bloggar ju trots allt mest för att jag älskar att skriva och har ett enort behov av att skriva av mig.
Men iaf, to get to the point, Stephanie sa att tricket för att bli en välläst och välkommenterad bloggare var att inte blogga så ofta.
Inte för mycket av det goda alltså.
Hon har nog väldigt rätt i det hon sa (hon brukar ha det och hon vet det också).
Men min bloggimage bygger egentligen på att skriva när jag känner för det.
Och att folk sedan mer än gärna får läsa det men det är ju fortfarande inte så att jag är villig att anpassa mina tankar efter hur jag får flest läsare.
För som sagt så har jag ett behov av att skriva av mig när det är något jag tänker på.
Förmodligen för att jag inte direkt är den som pratar om saker på nåt annat sätt än genom text.
Så jag kör väl vidare med min egen verson av bloggandet (den är nog inte sådär egen och speciell som jag vill tro).
Vem vet, kanske jag tom en dag blir intressant nog att ha hundra läsare per dag?
Haha jag har väligt fina tankar om mig själv tycker jag.
Jaja, jag är nöjd som det är iaf.
Hej.
