Mitt liv sett från min sida glaset.

Orginalrubrik: Mysdag
Ja, Mys dag också iof.
Idag har jag och My gått i stan i sex timmar tror jag.
Ja, det blev ganska länge.
Men det var riktigt jätteysigt. Detta kan...



Hullo
Josefin är i källaren och blir uppäten av Isak och My tittar på. Det är rena rama hissturen ju. Hehe.

Stephanie har varit i Sthlm och ingen har saknat henne, inte så mycket som de borde i alla fall. Hon bestämde sig i denna största av städer, vårt vackra huvud av stat, att bli mindre egocentrisk. Hon anser sig själv ha lyckats med detta realativt tillfredställande men att hon precis skrivit ett helt stycke i Joey's blogg om precis sig själv motbevisar dock dessa påstådda framsteg.

Att hon nu talar om sig själv i tredje person vittnar också om ego på idrottsstjärnenivå. Jag kan inte förmå mig att aga mig själv över det hela dock och anser att min personlighet är tillräckligt överlägsen att den kan älskas trots dessa små brister i rustningen. En felaktig länk kan få hela rustningen att brista sägs det ju, men det är inte direkt som om någon bryr sig så länge rustningen är förgylld. Jag älskar dagens ytliga samhälle.
Tänk att behöva leva som orakad hippie.

Ok, Joeys blogg = inlägg om Joey.
Jag beskrev en gång Joey som min Krambjörn (way to go, Steph, snart handlar allt om dig). Hon blev väldigt glad. Om inte det summerar Josefin ganska bra så vet jag inte vad som gör. Inte många människor skulle uppskatta att bli anklagad för att vara en liten, rosa björn som sprider kärlek till barnen och talar i falsett, men sån är väl helt enkelt Joey.


Inte allt handlar om Stephanie, ty även Isak har makt att trycka ner tangenterna. Men på något sätt blir det kanske om henne iaf (hon gör visst saker för andra, hon lät mig skriva) eftersom hon är vaknast i lokalen. Tråkigt nog har jag självbehärskelse (?) nog att raskt byta ämne till denna där som är ägare till bloggen; Josefin. Hon ligger och snarkar och påstår att hon är vaken på samma gång, för att gå igenom saker och ting på som på hennes eget vis, tempus efter tempus. Det för oss raskt in på ett annat ämne, ett ämne som jag behärskar bättre; kritik. Nu sitter jag här på en ytterst personlig blogg, vilket irriterar mig starkt, man kan ju för fan inte ha en blogg som är personlig herregud! Missförstå mig inte, personlighet är bra, men det måste väl inte vara så informativt och kortfattat?

Nu sitter jag här i mitt rätta element kanske, vem vet? Otroligt cynisk och gubbstruttig, men det avspeglar min personlighet ganska bra för tillfället, och som soundtrack till detta har jag Josefin som säger att hon är jordens mest hopplösa person, bara för att hon har investerat i jordens mest bigotta bok (äntligen korrekt användning på det ordet) där det enda som bevisas är att man inte kan tro på bokhelvetet! Detta inverkar på Josefins hopplöshet i den grad att hon för över bokens hopplöshet till sig själv och blir djupare än hon förtjänar.

Aha, återigen tillbaka till ytligheten. Den behärskar Josefin på ett sätt som ingen annan, och hon trivs med det! Riktigt imponerande, det funkar bättre än man tror.


Ytlighet, vill Stephanie tilllägga, är the shit. Seriöst. Finns det något så universalt accepterat och samtidigt så hatat? Isak och jag disskuterade precis detta ämne och om jag hade haft mindre socker i omloppet och fått mer sömn föregående natt hade jag nog kommit ihåg vad som sas. Som det är för tillfället dock minns jag inte mer än att jag och Isak förmodligen båda är överviktiga anorektiker.

Det är lite fint at både jag och Isak (upprepande much?) lyckas vara så motsägesefulla samtidigt. Eller så är det bara jag som överskattar oss.

Jag och Isak är bundisar nu. Vi har bondat över tonårsproblem och alkohol.


Nog har man haft inspirerande samtal och skrivupplevelser, men det är en uppriktig utmaning att sitta och försöka hålla fingrarna i styr när någon annan skriver en blogg man precis lagt upp i huvudet. Dagens mest pretantiösa (?) mening, när den mest skrevs för skrivandets skull, då man inte vill ha ett så pass villigt tangentbord vilande. Apropå tangentbordet det är det mest enerverande på länge, man trodde länge att det mest hade med Stephanies lätta händer (och fötter, hihi) att göra, men även den sena timman och själva jävla utformningen spelar in.

Kände för en styckeindelning nu, eftersom jag tänkte komma in på ämnen min goda vän Stephanie berörde inne i köket (Roslunds magiska snackekök, we love) och här vid datorn då hon olyckligtvis glömt bort dem. I alla fall, mycket har idag handlat om relativitet och ambivalens och sådana ypperliga ord som har det gemensamt att de inte handlar om något egentligen och just därför är så himmelskt användbara. Bigott folk, tänk på det ni!


Jag ville bara ta en sekund nu för att kommentera och kritisera Joeys långt ifrån ljudlösa stolar. Seriöst, kan inte tjejen ha en enda stol so inte får det att låta som om man har allvarliga magproblem?

Vidare till andra saker..... uhm, ja vet fan inte. Joey soer, snarkar so en gris, My sover brevid, rena rama barnförbjudna showen ju. Isak kan ine sluta stirra. Mmm, bröst.

Vi diskuterade utseende (som alltid) förut och attraktivt vs. oattraktivt. Bröst vann med längder och man måste ibland fråga sig om Josefin är så straight som hon tror.
Anna strulade med en annan tjej, så jag ska slå henne. Det känns som om hon äter mackor med andra också. Man kan inte lita på tjejer.

Jag kan fånga dagen som det heter och göra som Isak sa och kritisera honom. Isak är, vid tillfällen, världens mest (m som i mest) arroganta bessevisser och han är nästan lika egocentrisk som jag. Och ändå gillar vi killen. Varför? Vem fan vet, ett av livets stora mytsterier - som lyckokakor, vem fan skriver skiten?
Isak gillar även Döda Poeters Sällskap, något jag finner näst intill oförlåtligt. Man vill ju bara dö halvvägs igenom den filmen.
Han tenderar att kritisera andra nästan lika mycket som han kritiserar sig själv och han är 90:a.

Trots allt detta är han liksom Isak och ingen kan fjeska riktigt som honom. Han lyckas alltid få en att känna sig som om hans komplimanger faktist har något äkta inehåll och inte bara är de vanliga och ofta forcerade tomma ord folk verkar kräka ur sig. Vilket, i slutet, innebär att Isak nog har fler bra saker än dåliga saer och att Stephanie inte är så duktig med ord klckan halv fyra på natten. Så: gilla Isak, vi får starta en fanclub.

Jag känner att jag börjar bli lite för snäll nu när jag till och med avsutade min såkallade kritik med komplimanger och lämnar därför tanentbordet. Det är sockrets fel, jag svär på min mamma.


Ett ytterst intressant psykologiskt experiment är detta, både med marathon-(H eller inte?)blogg och beordrad kritik. Dock blev utfallet av kritikexperimentet inte lika intressant som jag hoppats, och detta inte för att det kom från en ointressant författarinna, utan för att jag hört allt innan och vet svaren på alla varför.

Man skriver mycket fortare i början av sina små kapitel, sen går det utför.

Förlorade nästan min inspiration där för ett ögonblick, angående det andra experimentet, men jag kom på en del saker att skriva om när jag tittade närmare på vad min kära kollega hade kreerat. Dock blir jag smått skeptisk när valet står mellan att bemöta kritiken (och komplimangerna) jag fått och avslöja mitt innersta väsen en gång för alla, eller kritisera Stephanie, som jag både skulle ha svårt för i nuläget och varit på tok för ärlig någon annan gång. Så då blir det istället att man sitter här och berättar bakgrundshistoren till sin text något jag kan tycka är nog så intressant.

Vips var man tillbaka i gamla hederliga hjulspår, om vad som är intressant (allting är relativt, den ultimata universalsanningen) och med det jag tänkte säga innan. Jag tycker det är intressant med sånt här skitsnack, av den enkla anledningen att jag anser eller tror att man kan få reda på mer om en person på det sättet än ska vi säga, får reda på alla handlingar. Psykologi kanske, men också ett sätt att leva ut min överutvecklade nyfikenhet. Man kan säkert vända på steken och säga att en persons vardag och rutiner berättar mer, men på "mitt" sätt blir det så mycket mer text!

Fick precis reda på att både datorn och Stephanie lever, bra!


Isak har nu vädigt skickligt undvikit att kritisera mig, ngot mitt ego verkligen inte behövde.
Har någon annanmärkt att då Isaks bidrag till detta inlägg berör det mesta verkar min konstant kretsa runt mig?

Jag börjar bli trött nu, mes som man är, vekhjärtad, och jag betvivar att någon är intreseerad av att läsa mycket mer om mina och Isaks åh så intressanta tankar i Joeys vanligtvis poetiska blogg.

Nu får Isak prata igen så jag sedan kan ha det sista ordet.


AttanS, jag trodde nästan där för ett ögonblick att jag "vann" men, ja, jag brukar förlora i poker också. Nu återstår att behålla livhanken genom att tona ner vissa saker, lägga till bokstaven M som konstant undvikit oss, och rätta antalet retursteg mellan de olika författarna (sånt är viktigt för mig).

Om jag kulle sammanfatta mig själv med ett ord hade det nog fått bli förvirrad.
Jag fattar inte vad det ärmed mig.
Varför kan jag aldrig ha koll på vad jag känner och vad jag vill?
Varför tar jag inte chanser att få reda på det jag vill veta när jag har möjligheterna?
Det blir bara att chanserna går förbi då och sen får jag aldrig vet.
Dumt av mig.
För nu är jag jätte jätteförvirrad.
Illa av mig.
Jag måste sluta vara så korkad som jag är.
Ska det kanske bli mitt nyårslöfte?
Jag vill verkligen veta men jag är inte ens säker p om jag hörde rätt.
Fan, varför kan inte saker bli sagda när man är nyktra allihop och man kan prata om det då?
Och man har koll på vad precis som blir sagt.
Kanske borde man ha en bandspelare på sig eller nåt allid när man festar.
Så man vet exakt vad som blir sagt.
Nä usch, det hade nog inte varit så bra iaf.
Eller jo, men kanske inte så kul alltid.

Jag vet att det är lite patetiskt och töntigt och så men ändå:
Förlåt till alla som jag var elak mot eller jobbig mot i förgår.
Och tack alla som var underbara mot mig och fanns där för mig.
Ni anar inte vad det betyder.

Nä jag ska minsann försöka reda ut allting.
Försöka kan jag ju.
Och verkligen borde.
Lycka till till mig!

Nu ska jag strax träna.

Hej.

I natt hade jag sjukligt ont i magen.
Så ont har jag nog aldrig haft.
Jag kunde inte ens stå upp.
Knappt ligga ner heller.
Så jag tog nästan ett piller för det.
Fast sen, efter några timmar märkte jag att om jag andades på rtt sätt så gjorde det inte lika ont.
Så det blev inget piller.
Idag har jag inte haft ont.
Förrän nu.
Läskigt.
Fast det är inte lika extremt nu.
Det kommer väl inte bli så mycket ätande på skinkfrossan idag helt enkelt.
Kanske lika bra det.

Nu ska jag städa klart mitt rum.
Hej.

http://youtube.com/watch?v=PCpVyiNkfj0

Helt underbart.

Jag är skittrött nu.
Och se.
Som bara den.
Blev det av att gå i stan och kolla efter julklappar.
Jag tycker verklgien itne om att vara tvungen att köpa saker till folk innan en viss tid eller dag.
Då blir det aldrig bra saker.
Fast det jag har köpt är ändå helt okej tror jag.
Bättre än vanligt iaf.
Fast vanligtvis brukar ju mina presenter suga ganska jättemycket.
Ja, jag har än inte fått julkänsla.
Jag tror jag är för trött för att få det idag.
OCh jag tror att jag för gärna vill ha julkänsla.
Och jag har ju lärt mig att det hjälper inte att jag vill ha känslor.
De kommer inte bara för det.
Snarare tvärt om.
Så jag får väl acceptera att det blir en jul utan julkänslor.
Ah, känslor är ändå överskattat.

Idag har jag gått i stan och kollat efter julklappar två gånger.
Lite smått drygt att jag inte har hittat till fler än fyra.
Nu har jag bara till sju personer kvar.
Eller egentligen åtta.
Så det lär bli en tur på Mobilia imorgon.
För stan åker jag inte upp till igen.
Inte förrän mellandagsrean.

Nu måste jag hitta bilder till mamma och pappa.
Till kalendern de ska få.
Hoppas jag hittar några bra.
För jag kan ju inte använda min dator än.
Jag MÅSTE fixa den innan jul.
Imorgon får jag göra det.
Eller ja, så fort jag får Windows-skivan.
För den är ju bra att ha om man ska omformatera datorn.

Idag ska jag vara social med familjen.

Eller jag har planerat det iaf.

Kanske änligen hinna träffa Anders lite mer än fem minuter.

Det finns en anledning till varför jag inte tycker om julen.

Fast det är av samma anledning som jag tycker om julen.
Så det är lite svårt.
Men den anledningen är iaf att julen är en tid för familjen att samlas.
Man ska samlas nära och kära och njuta av varandras sällskap.
Det rä det som jag älskar.
Att man äntligen samlas hela familjen och så och bara myser ihop och har det hur skönt som helst.
Men samtidigt så hatar jag det att det är ju då man också märker om det fattas personer.
Personer som man inte vill ska fattas.
Personer som man hade gjort vad som helst för att få tillbaka.
Personer som man vet att man aldrig kommer få tillbaka.
Det är det värsta med julen.

Nu verkar det som att vi ska ha gäster ikväll.
Usch, det orkar jag inte.
Jag vill inte vara social med människor som jag måste prata med.
Och som faktsikt lyssnar på vad jag säger.
Det är ju jobbigt.
Aja, då får jag väl städa rummet istället eller nåt.
Och bli av med illamåendet.

Jag mår illa mer och mer nu för tiden.
Och ahr ont i magen.
Det känns inte jättebra.
Jag borde nog försöka det lite mer lungt och sova lite mer.
Tur att jag har lov då.

Nä nu ska jag göra nåt annat tror jag.
Hej.